It is a day of sadness. Men också en dag av sekundärskam för min omåttligt vulgära generation. Jag tycker faktiskt inte att var man bör ta sig rätten att sörja individen Alexander McQueen (eller Lee som han helt plötsligt, lite lagom bundis, heter i facebookstatusar och bloggar), utan tycker att man kan låta hans närmaste ha den rätten förebehållen. Det känns mer passande att sörja honom som kreatör. Och jag hoppas innerligt att nån dufus inte får för sig att tillsätta någon annan som designer för märket för då spyr jag.
Jag misstänker att folk utnyttjar sådana här tillfällen för att få lite extra cred samt att visa hur otroligt medmänskliga och/eller känsliga individer de är som minsann kan sörja någon de inte ens känner.
Jag gillar inte att peka finger men den allra tråkigaste kommentaren på McQueens bortgång måste ändå vara Serneholts kombinerade dödsruna/dagens outfit ...*djuuuup suck*
torsdag 11 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
härlig blogg du har!
ha de bäst!
så jävla sant att jag får krammmmmmmmmmmp
men han hette ju lee, det är ju bara modehuset som heter alexander
right on.
Tommie: Han har valt att kalla sin "yrkesperson" för Alexander McQueen, inte Lee McQueen och då kan vi väl respektera det och sörja modehuset/designern och inte personen, which we know nothing about?
Varför tar vi inte detta per telefon haha?
Serneholt verkar ha tagit bort sitt inlägg, tråkigt, jag ville ju seee!
I övrigt håller jag med dig helt.
Serneholt... tråkigare tjej får man ju leta efter -.-
Median styr dagordningen och ibland går de in på det personliga planet lite för mycket. Så sant det du skriver!
Skicka en kommentar